Ångest

För den som aldrig haft ångest eller panikångest har nog svårt att föreställa sig hur mycket skada det faktiskt kan göra. Framförallt hur mycket det begränsar ens liv. Jag jobbar hårt för att bekämpa min ångest och till vardags går det jättebra, men så fort det ska göras något utöver det vanliga kommer den smygande. Illamående, frossa/kallsvettning, yrsel, svimningskänslor och oro i kroppen är vanliga symptom.
För personer runt omkring är den svår att upptäcka och därför inte lätt att berätta om. Man döljer det så långt det går. Nu har jag förhoppningsvis hjälp att bekämpa detta snart. Kurator/terapeut är kontaktad och jag hoppas verkligen att det hjälper för det är en alldeles för jävlig känsla att leva med. Jag är sjukt trött på det och blir så arg på mig själv för att jag låter det ta över mina känslor... nu ska jag bara se till att den inte tar över mitt liv också...

Vildkatten

Sent igår kväll, på gränsen till natt, insåg jag att Elsa saknades. Kisse sov på soffan, men Elsa hade jag inte sett till på en lång stund. Kom på att jag hört ljud från klädkammaren tidigare och gick upp och tände lampan där inne. Ingen Elsa. Letade lite till och av en slump fick jag syn på 2 stora ögon högst upp i linneskåpet inne i klädkammaren! Jösses, det är inte lätt att leva med en liten vildkatt! Kisse är ju som en gammal farbror i jämförelse. Rör sig långsamt och tycker mest om att mysa och sova.
Nu hörs det ljud från klädkammaren igen! Bäst att jag går och kollar vad hon har för sig... och stänga dörren dit hädanefter!

Förändras och förundras

Igår när jag satt i kassan funderade jag en stund över hur man förändras och framförallt förändrar sin syn på sig själv. Det var inte många år sedan man inte gick hemifrån innan varenda hårstrå låg på plats. Inte för att det såg bra ut, men det var ju hemskt om det stod ut ett hårstrå för sig självt på huvudet. Mängder av hårspray gick åt dagligen.
Igår innan jag gick till jobbet slängde jag upp håret i en knut för att jag inte ville blöta det när jag duschade. Senare på dagen insåg jag att den knuten var kvar fortfarande. Inte för att det såg illa ut eller så. Jag antar att man har en mer avslappnad syn på sig själv nu för tiden. Eller kanske är tryggare med sig själv som person i stället...